Att avstå

   - Så, sa han sakta, har du lust att följa med?
   Det var hit, till denna stund och detta ögonblick, som de senaste timmarnas samtal och spel oss emellan hade kommit till sin slutpunkt. Det fanns inga fler ord att säga, inga fler tvetydigheter. Nu var den ärliga och uppriktiga frågan ställd och måste besvaras. Och till min förvåning märkte jag att jag satt och rullade på min ring.

   Konferensen hade slutat på lördagen men jag hade sagt till Martin att den skulle sluta på söndagen. Alltså hade jag en helt egen dag för mig själv i Stockholm! Inga barn att behöva ta hand om, ingen Martin att ta hänsyn till, bara en helt egen dag för mig själv och på egen hand.
   Jag vaknade först vid nio med en nästan lite berusande frihetskänsla i magen, åt en lång härlig frukost på det lyxiga hotellet på Vasagatan och sedan strosade jag ut i Stockholm alldeles ensam.
   Och Stockholm visade upp sig från sin bästa sida. Solen sken över en klarblå himmel och på Hötorget höll måsarna på att botanisera bland det efterlämnade skräpet från gårdagens torghandel. Sveavägen låg öde och endast ett fåtal människor hängde på låset utanför NK när gallerjalusierna åkte upp och varuhuset öppnade.
   Efter att ha gått runt i butiker i city några timmar, ätit lunch på en sushibar och suttit en stund i stillheten i Jakobs kyrka hade jag bara en sak kvar att göra, att besöka Galleri Inger Molin. Det var tydligen någon känd keramiker från Finland som ställde ut där och Molly hade propsat på att jag absolut bara måste gå dit.
   Jag kom fram till Norrmalmstorg men sen hittade jag inte längre. Som tur var hade jag lånat en karta från hotellet och som vilken turist som helst vecklade jag ut den som ett dragspel och försökte hitta Kommendörsgatan. Konstigt nog verkade den gatan inte finnas med, men en kille i lång mörk rock och solglasögon kom släntrande förbi och jag frågade om han visste var galleriet låg någonstans.
   För ett kort ögonblick såg han mig, han stannade upp, tog av sig solglasögonen och log lite rart.
   - Konsten kan väl vänta, sa han. Om du vill kan vi gå en sväng istället.
   Min första tanke var nej, men sedan var det någonting som till min egen förvåning sa ja. Kanske var det han, kanske var det Stockholm, kanske var det jag, eller så var det en kombination av allt.
   Så vi gick en sväng genom staden, längs Hamngatan, ner i Kungsträdgården och så satte vi oss på Operabaren med varsin GT, mitt på blanka söndagseftermiddagen.
   Han hette Tom och bodde någonstans i Stan. Han arbetade med reklam, var gift och hade barn, var rolig och hade ett lite blygt leende bakom de där mörka RayBan-solglasögonen.
   Sedan sa han att han troligtvis skulle ångra det här men att det var någonting som han just nu inte orkade tänka på. Och varför skulle vi det, vi var ju vuxna båda två och visste vad vi gjorde. Så efter första drinken beställde han in en till och jag berättade om mitt och sa som det var, att jag också hade ett förhållande som inte var särskilt bra.

   Frågan hängde kvar. Det var plötsligt ganska tyst och stilla inne på Operabaren, som om alla satt och fundera på viket svar jag skulle ge. Om jag skulle avstå från honom eller om jag kanske skulle avstå från Martin.
   Jag log när jag såg att även han satt och rullade på sin vigselring.

Nymodighet

   Att gubben aldrig kan lära sig, tänkte jag när jag såg hur han tryckte på alla knapparna på TV:ns fjärrkontroll för att få på mute-funktionen. TV:n stod på ganska högt eftersom han numera även var ganska lomhörd, så högt att det dånade i hans kala lilla rum på äldreboendet.
   Bredvid landstingets höjbara säng stod två av de gamla svarta stolarna som morsan och farsan hade haft i köket förr. Och den bruna tygsoffan som han nu satt och tittade på TV i hade de haft i vardagsrummet. Bredvid det gamla golvuret från gården hängde några av farsans tavlor, men de övriga tillhörde boendet. På det praktiska linoleumgolvet låg morsans nygamla äkta matta som de hade köpt strax innan hon gick bort för två år sedan. Den var gul och skulle väl egentligen behöva kemtvättas.
   Så såg det ut i farsans rum denna soliga lördagsförmiddag där han satt och tittade på reprisen av Så Ska Det Låta när Millan och jag kom och hälsade på. När han äntligen fick tyst på TV:n gav Millan sin farfar en kram och satte sig bredvid honom, pluggade in iPhonens hörlurar i öronen och började messa.
   Farsan såg på henne och log. Inte för att han förstod att hon faktiskt satt och pratade med sina kompisar genom den där lilla asken samtidigt som hon lyssnade på musik, utan troligtvis mer för att hon bara var där, hos honom, att hon hade vänner, att hon var förståndig nog att plugga och för att hon förhoppningsvis skulle klarar sig ganska bra här i livet.
   Jag såg också på den där halvvuxna flickan som satt helt inne i sin egen värld och som lät tummarna snabbt fara runt över tangentbordet. Egentligen var det oerhört. Här satt de bredvid varandra, födda på samma århundrade med sextioåtta års mellanrum, men inneslutna i två olika världar.
   Han i sin egen alltmer förvirrade värld där minnet var glasklart över var och med vilka han hade firat midsommar med 1942, men mycket dunkelt över om han hade ätit lunch idag eller inte. Ibland var han med och visste vilka vi var, ibland trodde han att Millan var han egen dotter. Och allt oftare besökte han sina barndomsminnen, med mor och far och syskonen på gården i Gästrikland och allt mer sällan var han med oss på Tumba sjukhem.
   Och Millan bredvid, med över fyrahundra vänner på Facebook, med ny pojkvän sedan en vecka tillbaka, hårdpluggande för att få så bra betyg att hon skulle komma in på sitt förstahandsval på gymnasiet, med Lady Gagas ”po-po-po-po-po-po-po-pokerface” i hörlurarna, även hon helt innesluten i sin egen värld. En värld som bara en tonåring kan förstå.
   Och det slog mig, inte bara hur fort ett liv rinner förbi, utan även att de kanske inte är så olika ändå, de två världar som min halvdemente far och hans tonårsbarnbarn lever i. Lika men ändå olika. Forntid och nutid. Men ändå deras egna.

Utmaning

   Meddelandet på mobilsvararen var som vanligt kort.
   - Detta är Wilhelm. Jag vill träffa dig i morgon bitti klockan åtta.
Inget "hej, hur är läget?", eller "hur går affärerna?" eller "hoppas allt är OK". Nej, pang på bara. Men å andra sida var det ju hans stil. Direkt och businesslike, precis som allt som han var, gjorde och representerade. Allt ifrån den mörkgrå kostymen, nu med Mad Men-riktig liten näsduk i bröstfickan, och det mörka kortklippta bakåtstrukna håret till den alltid blänkande och välpolerade nya tjänstevolvon på hans reserverade p-plats närmast ingången till kontoret och den sjukligt rena ytan på hans skrivbord där det aldrig någonsin låg mer än det papper han för tillfället arbetade med.
   Mannen var en den perfekte försäljningschefen personifierat. Alltid full koll, alltid sådär fokuserad med positiv energi, alltid totalt närvarande och liksom på. Alltid Chef.
   Så självklart hade han redan hunnit jobba undan morgonens mail, sammanställt gårdagens säljrapporter och gått igenom dagens agenda när jag släntrade in på hans kontor två minuter över åtta morgonen därpå.
   - Du är sen, sa han ogillande efter att ha kastat ett öga på sitt eleganta armbandsur. OK, så här ligger det till. Bengt slutar i Göteborg och jag vill att du tar över hans distrikt.
   Jag blev totalt överrumplad och satte mig ned på besöksstolen med en duns.
   - Ska Bengt sluta?
   - Ja, han går till en konkurrent och slutar med omedelbar verkan. Jag vill att du tar över distriktet direkt och att du åker ner dit i eftermiddag. Det viktigast är att du under denna vecka besöker hans fem största kunder och förklarar läget för dem.
   Det här var inte alls vad jag hade planerat. Den här veckan skulle jag ju äntligen börja på den skrivarkurs som jag efter mycket vånda och beslutsångest hade anmält mig till. Den var den här veckan som jag skulle börja ta tag i mina skrivarambitioner, göra någonting av den där drömmen som jag burit på ända sedan gymnasietiden. Äntligen skulle jag ju ta reda på om jag verkligen kunde skriva eller inte, och om det fungerade skulle mitt liv ta sig den vändning som ju alltid hade vetat att det så småningom skulle ta, till ett liv som författare. Eller skribent. Eller någonting som åtminstone hade med text att göra.
   - Sjävklart så kommer detta påverka din lön, fortsatte Wilhelm när han såg min tvekan. Dels får du del av den bonus Bengt har tjänat in under förra kvartalet, dels höjer vi din fasta lön med tiotusen.
Han fortsatte att se på mig med den där intensiva blicken.
   - Jag hoppas att du förstår vilka möjligheter detta öppnar upp för dig. Det här är ju en rejäl utmaning som jag vet att du är redo för.